lördag, september 24, 2005

Staden som Gud dröjde vid

Barcelona.
De senaste dagarna har varit fyllda av karnevalsyra. Man firar Mercè - vår fru av nåd och gatorna svämmar över av folk, det är fyrverkerier, bengaliska eldar, parader, smådjävlar, drakar, trumslagare, människor, musikanter. På plazorna har det byggts upp jättelika scener och musik i alla möjliga genrer från alla världens hörn framförs. Överallt trängs människor, stämningen är positivt laddad, glädjen påtaglig. I allt detta omtumlande som sker fylls jag av en känsla av något större. Det är något mycket fridfullt. Över denna stad vilar något som skänker besökaren ett lugn, som ger en mod att finnas till. I varje pulserande stund. Och bortom.

Barcelona är staden som Gud dröjde vid när han skapade. Barcelona är staden i mitt hjärta. Barcelona.

onsdag, september 21, 2005

Barcelona

Befinner mig i Barcelona, Katalonien, Spanien och måste bara få göra ett försök att sammanfatta mina intryck så här långt. De är många. Det blir nästan ett slags informationskollaps när man översköljs av färska intryck vart man än går. Vi har varit här i tre dagar nu och det har varit intensivt grupparbete nästan hela tiden, har knappt fått en ensam stund alls. Men det gör inget för samarbetet med gruppen fungerar utmärkt och vi upplever så mycket hela tiden. När man är ute på stan och rör sig fastnar man ideligen i gathörn och framför skyltfönster, det är en sådan omsorg om detaljerna överallt och hela staden känns som ett enda stort konstverk. Jag har svårt att samla mig just nu märker jag, men det här är definitivt att betrakta som en kärleksförklaring till Barcelona. The best love poem I can write at the moment. Jag återkommer med mer ingående beskrivningar av min nyfunna kärlek snart.

söndag, september 18, 2005

En annan människa

I varje möte med en annan människa framträder olikheterna. Olikheterna mellan denna människa och andra människor, olikheterna mellan denna människa och dig själv. Det kan vara ett annat sätt att röra sig på, ett annat sätt att tala, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att vara. Det finns något unikt över varje människa, något som skiljer henne från andra. Det är inte alltid påtagligt vad som gör henne till den hon är. Det subtila saknar inte sällan ord, men det är omisskännligen så att varje människa har en egen röst, ett eget signum.
Ofta betonar vi dock likheterna. I mötet med en annan människa strävar vi nästan alltid efter att anpassa oss. Det är en ömsesidig strävan. Vi gör oss lika varandra, försöker finna något gemensamt - beröringspunkter. Ibland fungerar det inte alls. Men när samspelet mellan människa och människa är lyckat då uppstår ett verkligt möte.
I ett verkligt möte med en annan människa finns kontakt, tillit och närvaro - kommunikation i ordets sanna betydelse - och en djup ömsesidig förståelse. De i denna mening verkliga mötena är dessvärre sällsynta, för det mesta får vi nöja oss med dem i jämförelse mer ordinära. Men även i ett möte av mer alldagligt snitt ryms så oerhört mycket av förunderliga ting, värda att lägga märke till. Man behöver bara hålla ögonen öppna och göra sig mottaglig.
Att möta en annan människa är på sätt och vis att möta sig själv. Jag finns i dig och du finns i mig. Våra kroppar är skal som hyser våra själar och befäster våra identiteter. Men bortom våra kroppars begränsning sträcker sig andens vidsträckthet ut, i ett gränslöst hav där allting förenas och sammanblandas. Och där någonstans möts vi, du och jag, fastän vi knappt är medvetna om det; i varje blick, i varje andetag; i varje enskilt möte med en annan människa.

lördag, september 17, 2005

I en stuga










På en ö, alldeles vid vattnet, ligger en liten stuga som jag tycker om att vistas i. Här råder friden, här får tanken ro. Här flyter tillvaron stilla fram, tid genomströmmar en. Här kan man läsa i gamla böcker om skärgårdens historia, här andas man en annan sorts luft. Här söker jag skönheten i enkla ting; kvällsljuset som suggestivt lyser in och faller på en taklampa, torkade blommor i en vas, sprickor i fönsterglaset, spindelväv, flagnad målarfärg. Jag lyssnar på radio, helst P2, och mörkret sänker sig över ön. Ett tiotal meter ner mot vattnet ligger en bastu och en liten strand. Jag badar bastu och svalkar mig i det kyliga vattnet. I stugan spelas det opera - Nibelungenringen. Nybadad och fortfarande blöt i håret sätter jag på en kanna tevatten. Jag försjunker i en teckning med tusentals streck. Det råder harmoni. En Finlandsfärja glider förbi ute i mörkret med fullt av människor och tända ljus. Stjärnorna lyser på himlen. Jag tänder två fotogenlampor och skruvar ned dem till en behagligt stämningsfull belysning. Jag myser i min lilla stuga. Här finns tillfredsställelse i varje ögonblick. Här finns sekunder som varar i evigheter, som aldrig behöver ta slut. Jag faller i omfamnande ljusmörker, djupblå drömmar för mig bort. I natten hör jag fjärilars vingslag.

Jag lämnar ön i gryningen, jag seglar bort i min båt.
Mot horisonten.

onsdag, september 14, 2005

Resfeber

Jag börjar nog bli lite nervös inför resan. Skulle alldeles nyss kolla att passet var i sin ordning och upptäckte då att sista giltighetsdag var 04 June 14. Det gick alltså ut i fjol! Men hur kan det komma sig, när det utfärdades 04 June 04? Jag kastade mig över telefonen och ringde polisens passavdelning. Ganska snart insåg jag mitt misstag. Årtalet var alltså på slutet (i och för sig logiskt) vilket gjorde passet giltigt i 10 år, inte 10 dagar (även det logiskt). Både jag och polistjänstemannen fick oss ett gott skratt. Ibland narras tillvaron med en.

Och mina händer? De skakar. Feber.

Inför resan

Det är rörigt i mitt huvud just nu. På måndag åker jag och sex personer till Barcelona för att göra praktik i tre veckor. Det är mycket att tänka på och mycket att planera. Min hjärna önskar sig mindre rörighet och mera rörlighet.

Någon form av rapporter lär väl dyka upp här framöver. Nu kommer jag i alla fall att vara upptagen med att packa.

lördag, september 10, 2005

Sjöfartsgatan 12

När jag var liten bodde jag på Sjöfartsgatan 12 i Svartöstan i Luleå. Vi bodde två familjer på varsin våning i ett litet grått hus. Min bästa lekkamrat hette Elin, hon var en vecka äldre än jag och bodde på husets övervåning.

Jag trodde länge att gatan som vi bodde på hette Köttfärsgatan. Det var Elin som tog mig ur den villfarelsen. Till en början vägrade jag förstås att tro på henne, men de vuxna gav henne rätt. Jag tyckte mycket om spagetti och köttfärssås som barn, kanske spelade det in. En annan felhörning från min barndom var vindruvetorkare för vindrutetorkare. (Jag var även mycket förtjust i vindruvor.)

På gården intill höll det till ett gäng raggare med stora, tuffa, motivlackerade bilar. Jag vågade mig aldrig riktigt nära, men från betryggande avstånd kunde de beundras. För det mesta höll jag mig till husets omedelbara närhet, jag var inte särskilt benägen att ge mig ut på upptäcktsfärder. Jag sökte mig hellre inåt, till fantasins landskap. Allra helst lekte jag med små plastfigurer, jag hade hundratals. Mina lekar däremot kretsade kring äventyrliga resor och upptäcktsfärder. Jag tog alla husets rum i anspråk; mina hjältar kunde färdas över ett enormt hav i form av vardagsrumsmattan, genom en djungel av krukväxter, över ett stort berg av kuddar och sängöverkast osv.

Som jag minns det lekte jag ofta ensam. Jag tyckte också mycket om att rita, vilket ju i sig är en ganska ensam sysselsättning. Men även när jag var tillsammans med Elin brukade vi för det mesta sitta ner och rita, under djup koncentration och tystnad. Det hände att jag fick för mig att dekorera väggarna direkt med mina pennor. Jag tror inte det berodde på brist på papper, utan att det snarare var en naturlig utveckling på mitt konstnärskap. En önskan om att få gå upp i format och synas mer. Än i dag finns det kvar teckningar som jag har gjort på väggarna i husets källare.

Det är med ett visst mått av saknad jag försöker erinra mig min barndom. Det var på det hela taget en lycklig tid. Egentligen tänker jag ganska sällan på hur det var, men det bestående intrycket är just att det var lyckligt, att man hade allt man kunde önska sig. Till exempel minns jag hur det var att sitta i köket och vänta på att min mamma skulle göra färdigt mannagrynsgröten. Jag bläddrade kanske i en bok med bilder på djur i, samtidigt som skivan Vem ska trösta Knyttet? spelade i bakgrunden. Ute var det mörkt och ruggigt, hösten hade kommit. Inne i köket fanns bara värme; elementen, kökslampans sken, gröten på spisen, en kärleksfull moder. Barndomens ljus känns avlägset och fyller mig till viss del med saknad, men mest av allt med värme.
________________________

Vinternatten

Ett osynligt streck skär genom vinternatten,
banar sig väg genom slöjor av frost

Mellan två punkter av strävan och bävan
vilar stillhet och köld
och en tystnad
så stor och outtömlig

Nere på jorden, en böjd gestalt
vandrar tröstlöst och tungt
i salar av skuggor och speglar -
sökandes något som fattas:

något outtalat, obekant
en svagt vibrerande längtan
obeskrivlig, tunn
skör som nyfallna snökristaller

och fjärran
som vinternattens stjärnor

fredag, september 09, 2005

En kort text i väntan på något bättre

Jag dras med en enveten hosta. Den håller mig vaken om nätterna och gör mig till en blek uppenbarelse om dagarna, omtöcknad och förbi av trötthet. De stora tankarna vill inte riktigt infinna sig, alla försök till forcering är förgäves. Saker och ting måste få ha sin egen långsamma gång. Jag gör iakttagelser men förmår inte riktigt berätta. Jag samlar kraft. Återkommer snart.

tisdag, september 06, 2005

Isländsk film

I den nordvästra delen av Island, vid foten av ett enormt berg, ligger ett litet isolerat samhälle. Där bor Nói (Tómas Lemarquis), en ung man som är exceptionellt begåvad men uttråkad och missanpassad, tillsammans med sin farmor och en sporadiskt uppdykande pappa. Han ägnar all sin vakna tid åt att undvika skolan och att drömma sig bort. Filmen Nói albinói griper försiktigt tag i betraktaren med sin lågmälda berättarstil och sitt lugna tempo, som om ville regissören Dagur Kári säga: "jo, just så här trist kan det verkligen vara." Det som skildras är påtagligt kargt och då inte bara det yttre landskapet, utan även den relation mellan fadern och sonen som målas upp. Som när fadern, salongsberusad efter att ha självmedicinerat mot sin tandvärk, ger sonen en lektion i hur man förför kvinnor och avslutar med att varna honom för att sätta oönskade barn till världen: "Du vet vad jag menar."

Det är realism i högsta grad, en aning mörkt kanske, men det vägs upp av en god portion humor. Det finns en omsorg om detaljerna som förhöjer upplevelsen, Kári har hämtat mycket från sin egen barndoms 80-tal, och det är ofta som man drar på läpparna. En omsorg och en kärleksfullhet finns också i skildrandet av karaktärerna, allt från den rebelliske Nói till den hårt pressade matteläraren via den resignerade bokhandlaren. Här någonstans ligger också styrkan i filmen: man känner med alla personer som förekommer i den. Dessutom är många av skådespelarna amatörer och i en berättelse som denna fungerar det utmärkt.

Det mesta kretsar förstås kring Nói, som i sina alltmer desperata utbrytarförsök bygger upp förväntningarna på att något avgörande till sist ska hända. Mellan varven tar han sin tillflykt till ett hemligt gömställe i källaren. Här försjunker han i betraktandet av viewmaster-bilder föreställande Söderhavsstränder, vilket får symbolisera hans längtan bort. Denna hemliga tillflyktsort kommer mot slutet av filmen att få en betydande roll, som jag dock inte ska avslöja här.

Nóis liv förefaller hopplöst ensamt, men så en dag finner han en förtrogen i den unga Iris (Elín Hansdóttir) – en stadstjej i behov av miljöombyte som nu jobbar på ortens bensinmack. Tillsammans drömmer de unga tu om att resa bort från den förhatliga ön. "Titta på Island. Det ser ut som en spottloska!" säger Nói till Iris när de står framför en världskarta inne på traktens museum.

Sammantaget är det en mycket fascinerande film, om man är lagd åt det stillsamma hållet. Den rymmer både stor tragik, glada skratt och en tyst, desperat längtan. Man får lite grann en känsla av både Roy Andersson och Jim Jarmusch i denna vackra debutfilm, som ändå känns väldigt egen framförallt tack vare de särpräglade miljöerna och språket. Det är en film som lovar mycket gott inför framtiden och namnet Dagur Kári är väl värt att lägga på minnet.
________________________

söndag, september 04, 2005

Söndag

Idag ska jag vila.

lördag, september 03, 2005

Allt är av samma stoft men av olika innebörd




Jag bläddrar i en bok med Werner Aspenströms samlade dikter. I diktsamlingen Om dagen om natten (1961) hittar jag en dikt som heter Stoft och innebörd. Jag tycker mycket om den, särskilt inledningen och titeln.
Den börjar så här:

Om själva trädet kan vi inte tala.
På den stora vidsträckthetens gren
hänger runda lövs oändligheter.
Nyss såg jag i vattendroppen
de flimmerkransade klockdjuren
vaggas hän mot varandra.

Jag läste högt ur den boken en gång och läste då bland annat denna dikt. Mannen som jag läste för var sjuk och sängliggande. Han hade svårt att tala, så den tid vi tillbringade tillsammans bestod mest av tystnad. Ibland försökte jag småprata litet men påmindes varje gång om att han inte orkade svara. Jag vet inte vad han tyckte om högläsningen, han hade även nedsatt hörsel, och kanske var det mest rösten, inte orden han lyssnade till. Ögonen var gamla, uppgivna och sorgsna. Jag kom att tänka på honom häromdagen då jag kom att tänka på Aspenström.

Jag satt i ett rum med en grupp människor runt ett stort bord och lyssnade till deras röster. Samtidigt betraktade jag spelet mellan ljus och skugga som uppstod när solen lyste in genom ett spröjsat fönster med handblåst glas. Trädens grenar vajandes i vinden utanför avtecknade sig som diffusa föränderliga former på bordsskivan. Jag tänkte att jag vaggade, att jag var stilla, att jag fanns till.