söndag, oktober 23, 2005

Cykelvård



Jag står på balkongen. Höstvinden biter i huden. Jag har fått min andra punktering inom loppet av en vecka. Det är ett mödosamt arbete att hålla en svart oväxlad herrcykel i trim. Förra veckan blev jag tvungen att köpa ett helt nytt däck, det gamla var totalt nerslitet; det hade gått hål i det. Cykelhandlaren propsade på mig en ny slang också. Han trodde inte sina öron när jag sa att jag tänkte laga punkteringen på gammalt hederligt vis. "Det gör man om man står ute på en landsväg, möjligen." Han ville väl tjäna lite pengar kan jag tänka.

Nu har det i alla fall gått hål på min nya slang och den här gången ska jag laga det. Jag skruvar av hjulet, baxar av däcket och tar loss slangen. Jag pumpar upp slangen, men luften vill inte riktigt stanna kvar, måste vara ett stort hål. Jag går in i badrummet, fyller handfatet med vatten och håller ner slangen. Efter ett tag hittar jag ett ställe som det bubblar ut luft från. Jag tar ut slangen på balkongen och börjar rugga upp området runt hålet med lite sandpapper, stryker på vulkanlösning och tar fram en lagningslapp.

Att laga en punktering är en rätt trevlig sysselsättning, man skulle rent av kunna kalla det en kärlekshandling. Det beror förstås på hur mycket ömhet man vill tillmäta en relation till ett transportmedel. I mitt fall är det onekligen så att min cykel är långt mer än bara en cykel, den är nästan som en människa, en god vän, en förtrogen. Vi har färdats långt tillsammans och än är inte sagan slut, många mil återstår.

Jag trycker dit lagningslappen, stryker hårt med fingret över den så att den verkligen sluter tätt, drar försiktigt av skyddsplasten. Låter det torka och inspekterar under tiden min upp- och nedvända springare. Jag har en sådan där kilometerräknare med hastighetsmätare. Köpte den på min stora cykeltur sommaren 2004, då jag cyklade från Stockholm till Mora och tillbaka. 83,7 mil tillryggalade jag då och min kärlek var ett faktum. Kärleken till cyklandet, kärleken till den svenska landsbygden, kärleken till att tälta i skogen, kärleken till min svarta oväxlade herrcykel.

För några veckor sedan var sladden av, den som går från fästet, där själva datorn sitter, ned till mätaren som sitter på framgaffeln, som registrerar varje gång en magnet på en eker passerar förbi. Sladden var trasig och hur det hade gått till vet jag inte. Jag befarar sabotage, men tycker mig inte kunna komma på någon som skulle vilja visa mig en sådan illvilja, alltså återstår naturligt slitage ...? Hur som helst, här fick jag råda bot på ett till synes olösligt problem genom att lära mig något nytt; d.v.s. införskaffa en kabelskotång och en ansenlig mängd eltejp och låta mig ledas av intuitionen - det lyckades, mätaren fungerar igen!

Jag pumpar i luft i slangen än en gång, men trots att det är lagat så pyser det ut någonstans. Jag gör handfatsproceduren på nytt och hittar ett nytt hål strax bredvid det förra. Jag lagar det nya hålet på sedvanligt sätt och snart kan jag kränga på slang och däck på hjulet. Det krävs viss möda och rätt teknik för att vrida dit det sista av däcket, men med några rappa knyck är det på plats. Nu ska jag bara sätta tillbaka hjulet, placera det tillräckligt långt bak för att få kedjan ordentligt spänd och balansera det så att det hamnar rakt. Dra åt muttrarna med multinyckeln. Hårt.

Nu är den cykelfärdig igen. Jag ger mig ut på en provtur, cyklar runt lite i kvarteren där vi bor. Höstlöven ligger i drivor på marken. Det är gult och rött och orange. Himlen är grå. Min cykel glider fram genom detta förortens höstlandskap. Det ångar om utandningsluften. Jag rullar in på vår gård, parkerar på min vanliga plats längst ut vid cykelstället, låser fast cykeln med vajern och går in i värmen.
________________________

fredag, oktober 21, 2005

Depression

Jag har vistats ensam i isolerade rum. Övergiven. Utan hopp, utan förhoppningar, utan den minsta gnista. Jag vet hur det är när man inte vill vara någon annanstans än "någon annanstans". När man längtar bort från allt och allting. När ingenting längre betyder något. När döden känns som en möjlig befrielse. Som en sista utväg.

Gudskelov överlevde jag. Jag lever. Jag är levande. Det gick att ta sig igenom depressionens nattsvarta mörker. Livet självt vände tillbaka, tog hand om mig och hjälpte mig att åter se möjligheterna.

Jag önskar ingen annan människa att uppleva det jag genomled, men jag önskar inte heller, hur smärtsamt det än var, att själv vara utan erfarenheten. För den har skänkt mig en ökad förståelse för vad det innebär att finnas till som människa i den här världen, och den har hjälpt mig att värdesätta det jag har. Livet är när allt kommer kring underbart, både i sina himmelska och sina jordiska aspekter – och trots de helvetiska! Och är därför, om inte i varje ögonblick, så i det långa loppet, alltid värt att leva.
________________________

måndag, oktober 17, 2005

La mariposa

Una mariposa vuela con el viento
vuela entre aurora y noche

La mariposa es blanca
es blanca como la luna que brilla en la mariposa

Escuche la mariposa!
Las alas de la mariposa aletearon y susurran:
milagro, milagro, milagro ...

Los árboles escuchan los golpes del ala de la mariposa
los árboles no oyen nada
sino silencio

el silencio

Ahora es aurora
ahora es noche
la mariposa no vuela
la mariposa no es blanca
la mariposa está de piedra
es una escultura

que duerme
entre aurora y noche

söndag, oktober 16, 2005

De vackraste spanska orden jag vet

Mariposa. Milagro. Silencio.

onsdag, oktober 05, 2005

Lycka är en japansk lykta

Lycka är att framföra en svart oväxlad herrcykel genom de södra förorterna med ett fång japanska lyktor på paktethållaren. Att färdas mellan samtal hit och samtal dit. Att svepas med av vinden. Att känna vinden smeka ljumt på kinden. Att känna oktobersolens strålar värma hals och nacke. Dofterna om hösten.

Lycka är en japansk lykta. Som torkat inomhus, långsamt, och av tiden förlänats en särskild sprödhet, ett markerat ådernät, och en blek färgskala som skiftar i ljusgul och orange.

Så enkelt kan allt te sig, en varm höstdag i oktober.

tisdag, oktober 04, 2005

Röd soffa, blått ljus

Jag sjunker ner i min röda soffa. På bordet står en gul kanna te. Ett värmeljus lyser i en blå glasburk. Jag tar en bok på måfå ur hyllan. Själens kod. Att söka sin natur och livsuppgift. Av James Hillman. Jag slår upp en sida och läser:
Vad vi än betraktar, ser vi det inskrivet i tiden. Det är som om vi såg tiden själv.
Jag slår igen boken, sluter ögonen och låter drömmarna komma och bädda in mig i sin magiska väv. Jag ligger stilla. Andas lugnt. Somnar in.

måndag, oktober 03, 2005

Stillhet. Höst.










Kyla. En annan sorts luft. Det är höst i Sverige.
Löven på gatorna i Stockholm har andra färger än löven på gatorna i Barcelona.
Jag insuper den kyliga luften med tillförsikt.
Jag har landat. Jag är hemma nu.