Jag har suttit uppe alldeles för länge igen. Det har varit mörkt, men börjar redan ljusna lite. Himlen har en blå ton, träden är svarta. Jag väntar på dagbräckningen, på att en ny dag ska födas, men först ska jag sova. Och drömma. Jag har drömt intensivt de senaste nätterna och jag har kommit ihåg mina drömmar ovanligt bra när jag vaknat. Härom dagen drömde jag om en person och vaknade av att hon ringde och väckte mig. Charles Mingus spelar piano i mitt vardagsrum. Himlen har blivit en nyans ljusare, skuggorna drar sig tillbaka. Mina fingrar dansar en sista vals över tangentbordet och jag beseglar detta meddelande med en lätt knapptryckning ...
________________________
måndag, juli 31, 2006
lördag, juli 29, 2006
Filmrecension
Det var länge sedan min förmåga att leva mig in i den här typen av filmer upphörde att existera, och det är därför med en strikt objektiv blick som jag tar mig an fredagkvällens actiondrama.
Jag missar första halvtimmen, men det har egentligen ingen betydelse eftersom filmens förutsägbarhet är så utpräglad att man i alla fall vet precis vad som ska hända. Till exempel inser man på ett tidigt stadium att den smådjursplågande Peter Stormare kommer att bli uppäten. Det blir han följaktligen också. Av mycket små rovdjur. Här noterar vi med intresse att samtliga rollfigurer i filmen är hierarkiskt indelade efter sin "umbärlighetsfaktor", en rangordning som ger för handen ett slags dramaturgisk näringskedja om man vill, där det klart framstår vem som härnäst står på tur att ätas upp.
Filmen bygger uteslutande på spänningsladdade scener, som filmmakarna gör sitt yttersta för att suga ut till sista droppen. Den mest dramtiska scenen, en bokstavlig cliffhanger, tänjer man ut till hela tjugo minuter innan den avslutas med att den snälle tjocke killen, som precis räddat livet på våra tre hjältar (deras liv hängde på en tunn tråd eller i alla fall ett kraftigt rep, se livlina), blir, ni kan säkert gissa det, uppäten.
För att skapa identifikation hos den yngre delen av publiken har man skrivit in i manus att den snälla forskaren har tagit med sig sin tolvåriga dotter på expeditionen. Hon är en riktig black om foten för våra äventyrare, ända tills hon plötsligt visar prov på gymnastiska förmågor utöver det vanliga och skickligt oskadliggör en angripare. I en annan roll ser vi den samvetsgranne miljöaktivisten, som med föredömlig handlingskraft norpar två patroner från storviltsjägaren och därmed snuvar denne på sin trofé; för två patroner var allt han hade för att bringa det stora matriarkrovdjuret om livet. I stället sövs hon, vilket leder oss in på finalen, en förflyttning av händelserna från den isolerade djungelön till storstadens larm och folkvimmel: San Diego.
Den storhetsvansinnige onde forskaren deklamerar stolt sina grandiosa visioner, medan en båt med huvudattraktionen i lasten i full fart styr in mot kajen. Båten är herrelös och har en lemlästad besättning. Lemlästad av vad? – då det vidunderliga monstret fortfarande är inlåst. Efter smärre dramatik i form av förstörelse, explosioner och dråp i ett närliggande villaområde slutar allting dock, som sig bör, lyckligt. De rättrådiga forskarhjältarna ställer allt till rätta och den onde forskaren blir – uppäten.
Filmen har ur underhållnings- och spänningssynpunkt en del poänger, men ett konstnärligt värde existerar blott i teorin, som en tänkt punkt som bara nästan tangerar en nivå strax över noll, vilket sammanfattningsvis gör den till rena rama bottenskrapet. Vi talar här alltså om The Lost World: Jurassic Park.(Jag hade ju lovat att aldrig mer... men jag kunde inte låta bli)
________________________
Jag missar första halvtimmen, men det har egentligen ingen betydelse eftersom filmens förutsägbarhet är så utpräglad att man i alla fall vet precis vad som ska hända. Till exempel inser man på ett tidigt stadium att den smådjursplågande Peter Stormare kommer att bli uppäten. Det blir han följaktligen också. Av mycket små rovdjur. Här noterar vi med intresse att samtliga rollfigurer i filmen är hierarkiskt indelade efter sin "umbärlighetsfaktor", en rangordning som ger för handen ett slags dramaturgisk näringskedja om man vill, där det klart framstår vem som härnäst står på tur att ätas upp.
Filmen bygger uteslutande på spänningsladdade scener, som filmmakarna gör sitt yttersta för att suga ut till sista droppen. Den mest dramtiska scenen, en bokstavlig cliffhanger, tänjer man ut till hela tjugo minuter innan den avslutas med att den snälle tjocke killen, som precis räddat livet på våra tre hjältar (deras liv hängde på en tunn tråd eller i alla fall ett kraftigt rep, se livlina), blir, ni kan säkert gissa det, uppäten.
För att skapa identifikation hos den yngre delen av publiken har man skrivit in i manus att den snälla forskaren har tagit med sig sin tolvåriga dotter på expeditionen. Hon är en riktig black om foten för våra äventyrare, ända tills hon plötsligt visar prov på gymnastiska förmågor utöver det vanliga och skickligt oskadliggör en angripare. I en annan roll ser vi den samvetsgranne miljöaktivisten, som med föredömlig handlingskraft norpar två patroner från storviltsjägaren och därmed snuvar denne på sin trofé; för två patroner var allt han hade för att bringa det stora matriarkrovdjuret om livet. I stället sövs hon, vilket leder oss in på finalen, en förflyttning av händelserna från den isolerade djungelön till storstadens larm och folkvimmel: San Diego.
Den storhetsvansinnige onde forskaren deklamerar stolt sina grandiosa visioner, medan en båt med huvudattraktionen i lasten i full fart styr in mot kajen. Båten är herrelös och har en lemlästad besättning. Lemlästad av vad? – då det vidunderliga monstret fortfarande är inlåst. Efter smärre dramatik i form av förstörelse, explosioner och dråp i ett närliggande villaområde slutar allting dock, som sig bör, lyckligt. De rättrådiga forskarhjältarna ställer allt till rätta och den onde forskaren blir – uppäten.
Filmen har ur underhållnings- och spänningssynpunkt en del poänger, men ett konstnärligt värde existerar blott i teorin, som en tänkt punkt som bara nästan tangerar en nivå strax över noll, vilket sammanfattningsvis gör den till rena rama bottenskrapet. Vi talar här alltså om The Lost World: Jurassic Park.(Jag hade ju lovat att aldrig mer... men jag kunde inte låta bli)
________________________
fredag, juli 21, 2006
Mini-intervju med Mats Erland Larsson
om poesi, sömn och drömmar
Vad är den stora sömnen?
– Det är antagligen en symbol för livet, drömmarna och döden. Det har väl något med det medvetna och det omedvetna att göra. När jag hittade på begreppet "den stora sömnen" för att beskriva min blogg var det väl närmast ett hugskott. Jag kunde associera det till "det stora havet" och färgen på min blogg är ju mörkt blå, som rymden ungefär. Min blogg befinner sig ju ute i etern. Ett tema för min blogg har ju varit kosmos, universum. Det finns alltså ett samband mellan sömnen, havet, världsrymden och etern (internet) och fantasivärlden. Allt det här är ju oändligt. Min förförra bokhylla kallade jag ju "andens hav", hämtat från Harry Martinssons Aniara.
Vad är din drivkraft när du skriver poesi?
– Drivkraften är alltid någon slags urkraft, en magkänsla. Ju bättre jag tycker att en text blir, desto mindre har den filtrerats genom intellektet. Så det rör sig alltså om små och stora utbrott av känslor. De här känsloutbrotten är förlösande, varför jag mår bra av att skriva.
Minns du dina drömmar?
– Särskilt starka drömmar minns jag. Ofta är det själva känslostämningen som lever kvar, eftersom ju drömmarna i sig ofta är så vimsiga. Jag minns dem ofta ett kort slag, sedan glömmer jag dem, för att de sedan vid oväntade tillfällen plötsligt dyker upp igen, som ett minne vilket som helst.
Vad drömmer du om i livet?
– Det där handlar ju om hur jag vill leva mitt liv. På många sätt lever jag ju mitt liv just nu som jag vill leva det. Jag vill läsa, fantisera, skapa, uppleva kärlek och ha någon att diskutera allt det där med. Jag skulle vilja ha mer tid att göra allt det här och leva ett liv utan störande plikter.
Mats Erland Larsson är poet och serietecknare.
Se mer på hans blogg: ooooooooooooooooooooo
________________________
onsdag, juli 19, 2006
Att måla stenig strand
Det blåste kraftigt den dagen i Hoburgen, på Gotlands sydligaste spets. Vi hade färdats i en röd Volvo från Ljugarn – Frida, Ingvor, Monica och jag. Vi tittade på Hoburgsgubben, en klippformation med öga, näsa, mun. Vi köpte varsin glass och drack kaffe i restaurangen. Vinden ven. Promenad bland klipporna. Jag sökte mig bort från de övriga, fann en skreva med lä och tog fram akvarellblocket.
En stenstrand nedanför mig. Havets blå vågor. Försöker hitta stenarnas färger. Blandar i gult och rött och grönt i det brunsvarta. Vatten för havet, blå färg, ultramarin. Stenar, vågor. Turkos och kobolt. Stranden dominerar, havet slickar försiktigt i överkant. Gör en till. Och en till. Jag som aldrig annars målar akvareller. Det är vilsamt, men kräver koncentration. Märker inte av blåsten längre, men jag ser på vågorna hur skummet yr. Tankar som formas, som färgfläckar på papperet. Tiden försvinner. Efter en stund hör jag, trots att det inte hörs i vinden, hur de andra ropar på mig. Jag avslutar bilden, packar ihop och går tillbaka. Med lätta steg. Och havet och strandens stenar i ryggsäcken.
________________________
tisdag, juli 18, 2006
Jag har så mycket påbörjat
Jag har så mycket påbörjat. Projekt som jag vet att jag kommer att genomföra.
Jag har så mycket påbörjat. Projekt som jag vet att jag inte kommer att genomföra.
Jag har så mycket som jag ännu inte påbörjat. Projekt som jag inte vet om jag kommer att genomföra eller ens påbörja.
Det tar aldrig slut. Varken idéerna eller projekten. Och det spelar ingen roll.
Tiden räcker till. Tiden kommer aldrig att räcka till. Tid är allt jag har.
Och jag har all tid i världen. Ett helt liv av saker jag påbörjar och avslutar.
Och saker jag varken påbörjar eller avslutar.
Det är underbart att inse att livet faktiskt är så.
Och om man verkligen tror och menar att resultatet inte är det viktigaste. Utan att vägen är målet, och att målet är ständig utveckling. Då börjar livet nu. Och har redan börjat för länge sedan. Och kommer alltid att fortsätta.
Så länge man lever.
Och påbörjar saker.
________________________
Jag har så mycket påbörjat. Projekt som jag vet att jag inte kommer att genomföra.
Jag har så mycket som jag ännu inte påbörjat. Projekt som jag inte vet om jag kommer att genomföra eller ens påbörja.
Det tar aldrig slut. Varken idéerna eller projekten. Och det spelar ingen roll.
Tiden räcker till. Tiden kommer aldrig att räcka till. Tid är allt jag har.
Och jag har all tid i världen. Ett helt liv av saker jag påbörjar och avslutar.
Och saker jag varken påbörjar eller avslutar.
Det är underbart att inse att livet faktiskt är så.
Och om man verkligen tror och menar att resultatet inte är det viktigaste. Utan att vägen är målet, och att målet är ständig utveckling. Då börjar livet nu. Och har redan börjat för länge sedan. Och kommer alltid att fortsätta.
Så länge man lever.
Och påbörjar saker.
________________________
Julinatten
Ur högtalarna ljuder Django Reinhardts glada Swing Guitars. Jag dricker kaffe och äter knäckebrödmackor med pepparrotssmör. Timman är sent slagen. Jag är i mitt esse. Att få vara så här i ljuv, himmelsk ensamhet i en upplyst lägenhet med sommarnattens mörker utanför. Ett e-mail från en god vän, jag skrattar, ler och fäller en liten tår. Skriver ett svar omedelbums. Sommaren är bara halvvägs och redan så många fina minnesvärda dagar. Återstår en hel del: att cykla runt Gotland och tälta i skogen, få besök av min far, skriva och skapa, läsa böcker. Planera för resten av mitt liv (jag tar ett år i taget). Just nu: positiv livskraft, stilla glädje och ett uppbyggligt lugn. Tillit.
Jag är luspank. 28 kronor på kontot, 50 öre i plånboken, men det rör mig inte i ryggen. Jag köpte en hel påse med grönsaker av handlaren på torget i dag. Gick på strax under tjugolappen. Jag klarar mig till på torsdag då a-kassan trillar in, aningens försenad (milt uttryckt). Jag har en cykel (tar mig vart jag vill), jag har en lägenhet (behöver inte frysa) och jag har kylskåpet fullt med färska grönsaker (näringsrikt och mättande). Jag har mig själv (behöver aldrig ha långtråkigt) och jag har fickan full med lyckobönor, turstenar och gyllene sand.
Vägen ligger öppen. Jag färdas dit jag vill. Jag har alla möjligheter i världen. Och ändå nöjer jag mig med litet. Strävar inte efter stora ouppnåeliga mål. Lyckan finns inom räckhåll. Den bor i mitt bröst.
En harkrank surrar runt i rummet. I ljusskenet blir skuggan stor. Jag hjälper henne (arma krake) ut i julinatten. På himlen tindrar stjärnorna. Ljuden i natten. Ljuden i mitt ljusa rum.
Små, små ögonblick av förundran.
________________________
Jag är luspank. 28 kronor på kontot, 50 öre i plånboken, men det rör mig inte i ryggen. Jag köpte en hel påse med grönsaker av handlaren på torget i dag. Gick på strax under tjugolappen. Jag klarar mig till på torsdag då a-kassan trillar in, aningens försenad (milt uttryckt). Jag har en cykel (tar mig vart jag vill), jag har en lägenhet (behöver inte frysa) och jag har kylskåpet fullt med färska grönsaker (näringsrikt och mättande). Jag har mig själv (behöver aldrig ha långtråkigt) och jag har fickan full med lyckobönor, turstenar och gyllene sand.
Vägen ligger öppen. Jag färdas dit jag vill. Jag har alla möjligheter i världen. Och ändå nöjer jag mig med litet. Strävar inte efter stora ouppnåeliga mål. Lyckan finns inom räckhåll. Den bor i mitt bröst.
En harkrank surrar runt i rummet. I ljusskenet blir skuggan stor. Jag hjälper henne (arma krake) ut i julinatten. På himlen tindrar stjärnorna. Ljuden i natten. Ljuden i mitt ljusa rum.
Små, små ögonblick av förundran.
________________________
fredag, juli 14, 2006
torsdag, juli 13, 2006
söndag, juli 02, 2006
En cykel
Jag cyklar, alltså tänker jag
Jag tänker, alltså är jag
en cykel
är en cykel är en cykel är en cykel
Jag tänker (i en cykel) att jag är en cykel,
alltså cyklar jag
Jag cyklar, alltså tänker jag
Jag tänker, alltså är jag
en cykel
[...]
________________________
Jag tänker, alltså är jag
en cykel
är en cykel är en cykel är en cykel
Jag tänker (i en cykel) att jag är en cykel,
alltså cyklar jag
Jag cyklar, alltså tänker jag
Jag tänker, alltså är jag
en cykel
[...]
________________________
lördag, juli 01, 2006
Att betrakta en vitmålad vägg
Jag tittar in i väggen och lyssnar på tystnaden. Det är också en konst. Det är också att leva. Bristen på yttre stimuli öppnar portar till mitt inre. Och den som har ett rikt inre liv behöver aldrig ha tråkigt.
________________________
________________________
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)